ARFIDUndvikande restriktiv ätstörning

ARFID: en relativt ny och ofta missförstådd ätstörning (DEL 1)

Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder (ARFID) är en relativt ny diagnos inom ätstörnings- och psykiatrifältet. Den introducerades först i DSM-5 (American Psychiatric Association, 2013) som en vidareutveckling av diagnosen ”Feeding Disorder of Infancy and Early Childhood”. ARFID har sedan dess blivit en alltmer uppmärksammad klinisk problematik, både på grund av sin komplexitet och sin höga samsjuklighet med neuropsykiatriska, medicinska och sensoriska tillstånd.

Till skillnad från exempelvis anorexia nervosa och bulimia nervosa präglas ARFID inte av en störd kroppsuppfattning, viktfobi eller önskan att gå ned i vikt. I stället drivs problemen av tre primära mekanismer:

1. Sensorisk känslighet (t.ex. aversion mot specifika texturer, smaker, temperaturer eller dofter)
2. Ointresse för mat eller ätande (brist på hunger, låg aptit, lätt att glömma att äta)
3. Rädsla för negativa konsekvenser av att äta (t.ex. rädsla för att sätta i halsen, kräkning eller allergiska reaktioner)

Dessa tre drivkrafter kan förekomma separat eller i kombination, vilket skapar en hög grad av heterogenitet i hur ARFID yttrar sig. Den stora variationen gör diagnosen svår att känna igen — och ibland svår att behandla — även för erfarna kliniker.

Varför diagnosen är viktig att känna till

ARFID leder ofta till:

• betydande näringsbrister
• uttalad social begränsning
• hämmad tillväxt hos barn
• medicinska komplikationer
• nedsatt livskvalitet för både individ och familj

Många som lever med ARFID har haft symtom sedan tidig barndom, men får ändå ingen diagnos förrän i sena tonåren eller i vuxen ålder — ofta eftersom problemen misstas för ”extremt petigt ätande” eller personlighetsdrag.

Men ARFID är inte petigt ätande. Det är en psykiatrisk diagnos med tydligt definierade kriterier och betydande medicinsk risk.

Som Scientific American påpekar:

ARFID is more than picky eating — and the condition is on the rise. (Chesler, 2025)

Diagnostik, symtom och utredning vid ARFID (DEL 2)

Diagnostiska kriterier och klinisk presentation

Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder (ARFID) diagnostiseras enligt DSM-5-TR där fokus ligger på vad som orsakar restriktionen, inte på kroppsvikt eller kroppsbild. ARFID skiljer sig därför fundamentalt från anorexia nervosa och atypisk anorexia nervosa, även om näringsbrist, undervikt eller medicinska komplikationer ibland överlappar.

DSM-5-TR-kriterier för ARFID

Diagnosen kräver att en ihållande störning i ätande eller födointag leder till minst ett av följande:

• betydande viktnedgång eller utebliven förväntad viktuppgång
• uttalad näringsbrist
• beroende av enteral nutrition eller näringstillskott
• avsevärd psykosocial påverkan

1. Störningen förklaras inte av brist på mat eller kulturella faktorer.
2. Störningen sker inte uteslutande under anorexianervosaeller bulimia nervosa, och det finns inga tecken på vikt- eller kroppsformsfobi.
3. Störningen förklaras inte bättre av annan medicinsk eller psykiatrisk sjukdom — eller, om sådan sjukdom finns, överstiger ätstörningen vad som typiskt kan förklaras av tillståndet.

Kriterierna gör det tydligt att ARFID är en funktionsnedsättning driven av rädsla, undvikande, sensoriska svårigheter eller aptitförändringar — inte av kroppsbildsproblem.

De tre drivkrafterna bakom ARFID

Forskning visar att ARFID i grunden består av tre primära mekanismer (Thomas et al., 2017; Seetharaman & Fields, 2020), som kan förekomma var för sig eller i kombination.

Sensorisk känslighet

• Aversion mot specifika texturer, färger, temperaturer, smaker eller dofter
• Barn och vuxna beskriver starkt obehag inför ”fel” konsistens
• Måltider präglas av en extrem selektivitet, ofta med en mycket smal repertoar av ”säkra” livsmedel
• Vanligast i grupper med neuropsykiatriska funktionsvariationer (t.ex. autism, ADHD)

Ointresse för mat eller låg aptit

• Svaga hungerkänslor
• Glömmer att äta eller känner ingen motivation att påbörja en måltid
• Äter långsamt, små portioner
• Associerat med neurobiologiska skillnader i insula och hypothalamus (Thomas et al., 2025)

Rädsla för negativa konsekvenser

• Rädsla för att sätta i halsen, kräkas, få allergi eller må illa
• Ofta utlöst av ett traumatiskt matrelaterat minne (t.ex. en tidigare kvävningsepisod)
• leder till undvikande av hela livsmedelsgrupper
• Kan snabbt leda till kraftig viktminskning och social begränsning

Kombinationer är vanliga

I en större studie hade:

• 61 % sensorisk känslighet
• 39 % ointresse för mat
• 15 % rädsla för negativa konsekvenser

Och 15 % hade två eller flera drivkrafter samtidigt.

Hur ARFID skiljer sig från andra ätstörningar

Egenskap	ARFID	Anorexia Nervosa	Bulimia Nervosa
Kroppsmissböje	❌ saknas	✔️ central	✔️ central
Viktfobi	❌ saknas	✔️	✔️
Restriktionens drivkraft	Sensorik, rädsla, ointresse	Gå ner i vikt	Kompensera för hetsätning
Förekomst hos NPF	Mycket vanlig	Mindre vanlig	Mindre vanlig
Matvariation	Extremt smal	Varierar	Ofta normal mellan episoder

Skillnaden är diagnostiskt avgörande. En person med ARFID kan vara underviktig — men viktminskningen drivs inte av en önskan att förändra kroppens utseende.

Kliniska symtom och beteenden

ARFID syns ofta första gången i småbarnsåren, men utvecklas olika över tid.

Sensoriskt drivna symtom

• extrem matselektion
• starka reaktioner på fel textur (gag-reflexer, kväljningskänslor)
• undvikande av mat med blandad konsistens
• föredrar specifika märken eller exakt tillagning
• svårt att äta ”ny mat”

Ointressebaserade symtom

• liten aptit, glömmer att äta
• långa måltider, 30–60 min för små portioner
• trötthet, låg energi
• liten glädje i mat och måltider

Rädslo- och ångestbaserade symtom

• undvikande av specifika situationer: restauranger, skolmåltider
• panikreaktioner vid tanken på viss mat
• plötslig debut efter en traumatisk händelse
• kontrollritualer kring sväljning, tuggningar eller konsistens

Vanliga konsekvenser i vardagen

• social isolering (ej deltagande i kalas, restauranger, skolutflykter)
• beroende av energidrycker eller flytande näring
• konfliktfyllda måltider i familjen
• oro, skam eller undvikande kring mat

Samsjuklighet (komorbiditet)

ARFID har mycket hög samsjuklighet. Forskning visar att upp till:

• 50–70 % har autismdrag eller autism (Inoue et al., 2021)
• 40–60 % har ADHD
• 70 % har ångest
• 40 % har OCD-liknande beteenden
• stora grupper har mag-tarmrelaterade besvär

Samsjukligheten är en av huvudorsakerna till att ARFID kräver multidisciplinär behandling.

Klinisk utredning avARFID

Utredning kräver ett tvärprofessionellt angreppssätt: medicinskt, psykologiskt och nutritionsmässigt.

Insamling av anamnes

Den kliniska intervjun fokuserar på:

• när symtomen började
• utlösande faktorer
• hur omfattande restriktionerna är
• måltidssituationer och beteenden
• sensoriska reaktioner
• rädsla/ångest kopplat till mat
• social påverkan
• tillväxtkurvor och viktfluktuationer

Psykosocial påverkan måste kartläggas särskilt.

Exempel: undvikande av skolmatsal, konflikter vid middagsbordet, påverkan på vänner och fritidsaktiviteter.

Fysisk undersökning och medicinskt status

Vanliga fynd:

• undervikt eller felväxt
• bradykardi
• hypotoni
• vitaminbrister (B12, C, D, järn, folat, zink)
• förstoppning
• gastroparesliknande symtom

Laboratorietester

Typiska provtagningar enligt ARFID-riktlinjer inkluderar:

• blodstatus (anemi, infektion)
• elektrolyter
• leverstatus
• järnstatus
• vitaminpanel
• sköldkörtelprover
• inflammationsmarkörer
• celiakiscreening
• urinsticka

Syftet är att identifiera brister, utesluta somatisk sjukdom och förstå medicinsk risk.

Screening- och utvärderingsinstrument

Validerade verktyg inkluderar:

• PARDI (Pica, ARFID, and Rumination Disorder Interview)
• NIAS (Nine Item ARFID Screen)
• EDE-ARFID-modulen
• SCID-5 riktad mot ätstörningar
• FNS (Food Neophobia Scale)

PARDI och NIAS har störst kliniskt stöd i nuläget.

Bedömning av ätförmåga (psykolog, dietist, logoped, arbetsterapeut)

Vid svåra sensoriska inslag eller ätmotoriska problem behövs:

• psykologbedömning (diagnostik, funktion i vardagen och ställningstagande till ätstörningar och neuropsykiatrisk divergens)
• logopedutredning (sväljning, tuggförmåga)
• arbetsterapeutisk bedömning (sensorisk integration)
• dietistutredning (nutrition, mikronäringsstatus, energibehov)

Sammanfattning-del 2

Del 2 visar att ARFID är en heterogen, komplex och ofta missförstådd diagnos som kräver noggrann utredning. Diagnosen vilar på orsaken till ätproblemen, inte på kroppsvikt. Utredningen är alltid multidisciplinär, och samsjuklighet är regel snarare än undantag.

Behandling av ARFID: Evidens, metoder och kliniska riktlinjer (DEL 3)

Behandling av ARFID är ett snabbt växande forskningsområde där ett flertal psykologiska, nutritionsmässiga och medicinska metoder nu har evidens för att förbättra ätande, minska undvikandebeteenden och återställa näringsstatus. Eftersom ARFID är en heterogen diagnos kräver behandlingen en individualiserad och tvärprofessionell strategi. Ingen behandling passar alla – den måste anpassas efter vilken av de tre ARFID-profilerna som är dominant: sensorisk känslighet, rädsla/ångest eller ointresse/aptitlöshet.

I denna del går vi igenom de centrala behandlingsmodellerna, hur de används kliniskt, hur familjen involveras, samt vilka framsteg som visats i forskning och klinisk praktik.

Grundprinciper för behandling av ARFID

Behandlingens huvudmål är att:

1. Öka energiinnehåll och variation i kosten
2. Minska undvikandebeteenden och rädslor kopplade till ätande
3. Bygga upp näringsstatus och stabilisera medicinska parametrar
4. Stärka familjens förmåga att hantera situationen (för barn och ungdomar)
5. Öka autonomi och självständighet i måltider (för ungdomar och vuxna)

Eftersom ARFID ofta samexisterar med autism, ADHD, ångestsyndrom eller gastrointestinala tillstånd behöver behandlingen ofta ske i samverkan mellan:

• psykolog
• barnläkare / allmänläkare
• dietist
• logoped (vid tugg- och sväljsvårigheter)
• arbetsterapeut (sensoriska svårigheter)

Behandlingen är ofta upplagd i tre faser:

Fas 1 – Stabilisering

• Återställa näringsstatus, minska medicinsk risk, etablera grundrutiner.

Fas 2 – Exponering och beteendeförändring

• Arbeta med rädsla, sensoriska svårigheter eller aptitlöshet.

Fas 3 – Generalisering och vidmakthållande

• Skapa långsiktig hållbarhet och bredd i kostintaget.

Evidensbaserade psykologiska behandlingsmetoder

KBT-AR (Cognitive Behavioral Therapy for ARFID)

KBT-AR är idag den mest etablerade psykologiska behandling som har empiriskt stöd för barn, ungdomar och vuxna med ARFID. Den är utvecklad av bland annat Thomas, Eddy och kollegor i Boston. Studier visar att 70 % inte längre uppfyller kriterier för ARFID efter avslutad KBT-AR-behandling, vilket gör den till en central metod inom specialistvård.

Kärnkomponenter i KBT-AR:

• kartläggning av undvikandebeteenden
• måltidsstöd
• systematisk exponering för ”svåra” livsmedel
• gradvisa ökningar i portioner och variation
• psykoedukation om hunger, mättnad och sensorik
• arbete med negativa förväntningar
• beteendeexperiment och trygghetsbeteendekartläggning

Hur en typisk KBT-AR-behandling ser ut

Ett standardupplägg består av 20–30 sessioner, fördelade över cirka 4–6 månader. Behandlingen kan utföras individuellt eller familjebaserat beroende på ålder. Sessionerna inkluderar:

1. Bedömning och målformulering
2. Näringsupptrappning och måltidsstruktur
3. Exponering för sensoriska svårigheter eller rädsloobjekt
4. Tillämpning i hemmet via hemlaborationer
5. Återfallsprevention

Exponeringsexempel:

• smaka på en ny konsistens (mosig, krispig, blandad)
• öva på att svälja större eller mindre bitar (vid kvävningsrädsla)
• öva på temperaturvariation (kall/varm mat)
• äta i nya miljöer (restaurang, skola)
• sänka undvikandebeteenden (t.ex. överdrivet tuggande, långsamhet)

KBT-AR anpassas till individens profil:

• sensorisk ARFID: fokus på habituering och sensorisk tolerans
• rädslo-ARFID: fokus på ångexponering
• ointresse-ARFID: fokus på hungerreglering, rutiner och belöningssystem

FBT-ARFID (Family-Based Treatment for ARFID)

FBT är ursprungligen utvecklat för anorexia nervosa men har de senaste åren anpassats särskilt för ARFID. Forskning visar tydligt att FBT-ARFID är mycket effektivt för barn och ungdomar, särskilt i fall med:

• svår näringsbrist
• unga barn
• familjer med stark motivation
• sensoriska och ångestbaserade ätproblem

Ny forskning (2017–2023) visar:

• 85 % av barn och 95 % av ungdomar fullföljer behandlingen
• behandlingen leder till snabbare tidig viktuppgång
• minskar föräldraoro
• ökar föräldrars självförtroende i måltidssituationer
• leder till förbättrad matvariation

FBT-ARFID innehåller tre faser, liknande klassisk FBT för anorexi:

Fas 1 – Föräldrar tar fullt ansvar

• Föräldrar styr matutbud, måltider och näringsintag.

Fas 2 – Gradvis återlämning av ätkontroll

• Ungdomen får stegvis ta mer ansvar.

Fas 3 – Utvecklingsfokus

• Social funktion, normalisering och självständighet.
• Behandlingen sker vanligtvis över 12–20 sessioner.

SPACE-ARFID (föräldrainriktad behandling)

SPACE-ARFID är en förhållandevis ny metod utvecklad av Eli Lebowitz vid Yale University. Den bygger på principen att föräldrars beteende påverkar barnets ångest.

Fokus ligger på:

• att minska föräldrars ”accommodation”
• att förändra hur föräldrar stöder barnet
• att öka barnets flexibilitet gentemot mat

Denna metod är särskilt effektiv för barn som:

• har stark ångest
• inte vill delta i individuell terapi
• är under 12 år
• har sensorisk OR rädslo-ARFID

Medicinska och nutritionsmässiga insatser

Dietistbehandling

Dietistens roll är central i ARFID-behandling:

• identifiera näringsbrister
• sätta mål för energi- och makronutrientintag
• hjälpa till att bygga en ”säker matlista”
• gradvis utvidga matrepertoaren
• planera energirik men tolererbar kost
• följa laboratorievärden och tillväxtkurvor

Dietister arbetar ofta hand i hand med psykolog vid exponering.

Medicinsk behandling: När behövs den?

Det finns ingen medicin som botar ARFID. Däremot kan vissa farmakologiska behandlingar användas som hjälpmedel.

Vanliga medicinska indikationer:

• extrem aptitlöshet
• uttalad ångest
• svår sensorisk överkänslighet
• trauma- eller stressutlösta symtom
• förstoppning eller gastrisk stas

Läkemedel som ibland används:

• Cyproheptadin – kan öka aptit och matintag, särskilt vid aptitlös ARFID
• SSRI-läkemedel – vid kraftig ångest eller tvång
• Mirtazapin – ibland använt för aptitökning hos ungdomar, dock med försiktighet
• Melatonin – vid sömnproblem som påverkar matvanor

Alla läkemedel ska förskrivas av läkare med erfarenhet av ätstörningar.

Medicinska komplikationer som kräver intensivare stöd

Vid svårare ARFID kan sjukhusvård eller sondmatning behövas. Det gäller särskilt:

• snabb viktnedgång
• utebliven tillväxt hos barn
• allvarliga vitamin/mineralbrister
• risk för hjärtarytmier
• uttalad dehydrering

Vid sondbehandling bör målet alltid vara att återgå till oral nutrition så snart som möjligt genom parallell beteendeterapi.

Sensorisk behandling och arbetsterapi

Sensorisk bearbetning är en av kärnaspekterna i många ARFID-fall, särskilt hos barn med autism eller sensoriska integrationssvårigheter.

Arbetsterapeuter kan:

• bedöma sensoriken (auditiv, visuell, taktil, oral)
• ge övningar för desensibilisering
• arbeta med strukturerad matintroduktion
• skapa tryggare måltidsmiljöer
• använda ”food chaining”

Food chaining är ett vanligt ARFID-verktyg där man börjar med ett ”säkert livsmedel” och utvidgar genom mycket små steg (t.ex. samma form → annan färg → annan temperatur → annan konsistens → helt nytt livsmedel).

Behandling vid olika ARFID-profiler

Sensorisk ARFID

Fungerar bäst med:

• beteendeexponering
• sensorisk träning
• små gradvisa förändringar
• texturkedjor
• långsam habituering

Rädslo-ARFID

Bäst respons på:

• KBT-AR med exponeringshierarkier
• ångreglering
• trygghetsbeteendereducering
• interoceptiv exponering

Ointresse-ARFID

Fokus på:

• hungerträning
• kortare men fler måltider
• rutiner och påminnelser
• belöningssystem
• energirika men tolererbara livsmedel

Prognos och behandlingsutfall

Behandlingsresultaten varierar beroende på ålder, samtidiga diagnoser och vilken ARFID-profil som dominerar.

Forskningen visar:

• barn svarar snabbast på behandling
• ungdomar behöver längre behandling men har goda resultat
• vuxna behöver ofta längre behandlingsinsatser
• familjeinvolvering är avgörande för barn
• sensorisk ARFID kräver mer tid än rädslo-ARFID
• aptitlöshet är ofta den långsammaste profilen att förändra

Det viktigaste är att ARFID inte går över av sig själv. Tidiga insatser förbättrar både medicinska och psykologiska utfall.

Neurobiologi, långsiktiga konsekvenser, stöd i vardagen & framtida forskning om ARFID (DEL 4)

Neurobiologin bakom ARFID– hjärnan, sensorik och rädsla

Forskningen de senaste åren har tydligt visat att ARFID inte endast är ett beteendeproblem eller ett resultat av ”kräsenhet”.
Det är en neurobiologiskt förankrad ätstörning som involverar specifika hjärnsystem.

Tre neurobiologiska profiler – en hjärna, tre mönster

Studier av Thomas och kollegor (2025) visar att de tre ARFID-profilerna aktiverar olika nätverk i hjärnan:

A) Rädslo-ARFID→amygdala-hyperaktivitet

Personer med rädslo-ARFID (t.ex. kvävningsrädsla, rädsla för kräkning) uppvisar:

• förhöjd aktivitet i amygdala
• ökad respons på hotrelaterade stimuli
• kraftigt förhöjd anticipatorisk ångest inför mat

Det innebär att hjärnan reagerar på mat som om den vore farlig.

B) Sensorisk ARFID → förstärkt respons i somatosensoriska områden

De med sensorisk känslighet uppvisar:

• hyperrespons i områden som bearbetar smak, textur och temperatur
• höjd känslighet för taktila signaler
• snabbare ”överbelastning” av sensoriska system

Det förklarar varför dessa individer ofta klarar färre texturer och smaker.

C) Ointresse-ARFID→ låg aktivitet i hunger- och belöningssystemet

Studier indikerar:

• dämpad hypothalamus-aktivitet (hungercentrum)
• minskad dopaminrespons vid mat
• samtidig anhedoni (minskad förmåga att känna lust)

Personen upplever alltså ingen naturlig drivkraft att äta.

ARFID och samsjuklighet – när diagnosen inte står ensam

ARFID samexisterar ofta med neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser. Detta påverkar både behandling och prognos.

Autism

Barn med autism har en högre sannolikhet att utveckla ARFID på grund av:

• sensorisk överkänslighet
• rigiditet
• preferens för likformighet
• oro inför förändringar

Behandling behöver därför ha hög grad av struktur, förutsägbarhet och tydliga steg.

ADHD

ADHD kan påverka:

• måltidsfokus
• tidsuppfattning
• impulsivitet
• förmåga att följa långsiktiga program

Exempel: barn med ADHD missar ofta måltider snarare än undviker dem av rädsla.

Ångestsyndrom

Ångest och ARFID förstärker ofta varandra:

• ätproblem → ökad oro
• oro → ökad matundvikande

KBT är särskilt effektiv vid denna kombination.

Långsiktiga konsekvenser avARFID utan behandling

Utan adekvat behandling kan ARFID leda till betydande medicinska och psykologiska konsekvenser.

Fysiska konsekvenser

• vitamin- och mineralbrister
• avstannad tillväxt hos barn
• hormonrubbningar
• muskelförtvining
• immunförsämring
• risk för undernäring trots ”normalvikt”

Psykiska konsekvenser

• ökad ångest kopplad till mat
• social isolering (klasskompisar, restaurangbesök)
• lägre självkänsla
• ökat beroende av familjemedlemmar
• tvångsmässiga rutiner kring mat

Skolrelaterade konsekvenser

• svårigheter att delta i skolutflykter
• minskad koncentrationsförmåga
• utmattning
• frånvaro

Familjepåverkan

ARFID är ofta en ”familjedriven diagnos”, då den påverkar:

vardagliga rutiner
andra syskons behov
måltidssituationen i hemmet
föräldrars stressnivåer

Stöd i vardagen – strategier för barn, ungdomar och vuxna

Stödet behöver anpassas till individens ålder och profil.

Hemmabaserat stöd för barn

Struktur är centralt

• fasta måltider
• tydliga portioner
• trygg måltidsmiljö
• begränsade distraktioner

Food chaining

En evidensbaserad metod där man börjar med:

1. ett tryggt livsmedel
2. lägger till en liten variation (färg, form, textur)
3. bygger ut steg för steg

Exempel: chips → tunnare potatischips → ugnsrostad potatis → potatismos → kokt potatis.

Föräldrastöttande tekniker

• validera barnets upplevelse (”jag förstår att det känns svårt”)
• hålla fast vid rutiner
• undvika press som ökar ångest
• använda positiv förstärkning

Stöd för ungdomar

Ungdomar behöver ofta:

• ökad autonomi
• delaktighet i mål och progress
• stöd att äta i skolan
• social träning (restaurangbesök)

Behandlingen innehåller ofta:

• hemuppgifter
• självskattningar
• matdagböcker

Stöd för vuxna

Strategier kan inkludera:

• KBT med exponering
• logopediska insatser vid tugg-/sväljsvårigheter
• dietiststöd för att förbättra näringsstatus
• sensorisk träning
• arbetslivsanpassning (lunch, möten, resor)

Vuxna med ARFID beskriver ofta svårigheter som påverkar:

• dejting och relationer
• arbetsluncher
• sociala events
• energinivåer

Sammanfattning-del 4

ARFID är en komplex diagnos som kräver en djup förståelse av:

• hjärnans funktion
• sensoriska processer
• rädslorespons
• hunger- och belöningssystem
• familjedynamik
• utvecklingspsykologi

Framtiden för ARFID-behandling är lovande, och forskningen går snabbt framåt. Den viktigaste slutsatsen är: ARFID är behandlingsbart – och tidiga insatser ger bäst resultat.

Sammanfattning

Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder (ARFID) är en relativt ny diagnos som kännetecknas av ett ihållande undvikande eller restriktivt ätande som leder till näringsbrist, viktnedgång, beroende av näringstillskott eller betydande psykosocial påverkan — utan någon rädsla för viktökning eller störd kroppsuppfattning. ARFID kan ta sig uttryck genom tre huvudsakliga symtomprofiler: sensorisk känslighet, bristande intresse för mat eller rädsla för negativa konsekvenser (t.ex. att sätta i halsen eller kräkas). Dessa kan förekomma separat eller i kombination och ses hos både barn och vuxna, ofta tillsammans med neuropsykiatriska tillstånd såsom autism eller ADHD.

Forskningen visar att ARFID har en komplex etiologi som inkluderar genetiska faktorer, avvikande sensorisk bearbetning och förändrade neurobiologiska responsmönster i hjärnans insula, amygdala och belöningssystem. Kliniskt kännetecknas tillståndet av uttalad selektivitet, långsamt ätande, rädsla kopplad till matintag och ofta omfattande påverkan på vardag, socialt liv och familjedynamik.

Diagnostiken kräver en multidisciplinär bedömning av medicinska, psykologiska och näringsmässiga aspekter. Behandlingen varierar beroende på drivande mekanism och omfattar bland annat KBT-AR, familjebaserad behandling, föräldrautbildning, exponeringsterapi samt i vissa fall farmakologiskt stöd. Vid allvarlig svält, medicinska komplikationer eller uteblivna framsteg kan sjukhusvård och strukturerad näringsrehabilitering vara avgörande.

ARFID kan orsaka omfattande medicinska komplikationer, såsom hjärtarytmier, hormonrubbningar, fördröjd pubertet, nedsatt bentäthet, kognitiva svårigheter och psykisk ohälsa. Tidig upptäckt och ett samordnat teamarbete mellan barnläkare, psykologer, dietister, logopeder, arbetsterapeuter och psykiatriker är avgörande för god prognos. Trots att forskningsläget snabbt utvecklas saknas ännu heltäckande, evidensbaserade behandlingsriktlinjer, särskilt för vuxna.

Sammanfattningsvis är ARFID ett heterogent och ofta underdiagnostiserat tillstånd som kräver skräddarsydd behandling, bred kompetens och ökad medvetenhet för att säkerställa att drabbade får rätt stöd i tid.

Referenser

American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (5th ed.). https://doi.org/10.1176/appi.books.9780890425596

Brewerton, T. D., & D’Agostino, M. (2017). Adjunctive use of olanzapine in the treatment of avoidant restrictive food intake disorder in children and adolescents in an eating disorders program. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology, 27(10), 920–922. https://doi.org/10.1089/cap.2017.0046

Brigham, K. S., Manzo, L. D., Eddy, K. T., & Thomas, J. J. (2018). Evaluation and treatment of avoidant/restrictive food intake disorder (ARFID) in adolescents. Current Pediatrics Reports, 6(2), 107–113. https://doi.org/10.1007/s40124-018-0162-y

Chesler, C. (2025, November 5). ARFID is more than picky eating—And the condition is on the rise. Scientific American. https://www.scientificamerican.com/article/what-is-arfid-doctors-explain-why-the-eating-disorders-rates-are-rising/

Fisher, M., Zimmerman, J., Bucher, C., & Yadlosky, L. (2023). ARFID at 10 years: A review of medical, nutritional and psychological evaluation and management. Current Gastroenterology Reports, 25(12), 421–429. https://doi.org/10.1007/s11894-023-00900-w

Gray, E., Chen, T., Menzel, J., Schwartz, T., & Kaye, W. H. (2018). Mirtazapine and weight gain in avoidant and restrictive food intake disorder. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 57(4), 288–289. https://doi.org/10.1016/j.jaac.2017.12.011

Inoue, T., Otani, R., Iguchi, T., Ishii, R., Uchida, S., Okada, A., Kitayama, S., Koyanagi, K., Suzuki, Y., Sumi, Y., Takamiya, S., Tsurumaru, Y., Nagamitsu, S., Fukai, Y., Fujii, C., Matsuoka, M., Iwanami, J., Wakabayashi, A., & Sakuta, R. (2021). Prevalence of autism spectrum disorder and autistic traits in children with anorexia nervosa and avoidant/restrictive food intake disorder. Biopsychosocial Medicine, 15(1), 9. https://doi.org/10.1186/s13030-021-00212-3

Makhzoumi, S. H., Schreyer, C. C., Hansen, J. L., Laddaran, L. A., Redgrave, G. W., & Guarda, A. S. (2019). Hospital course of underweight youth with avoidant/restrictive food intake disorder treated with a meal-based behavioral protocol in an inpatient–partial hospitalization program. International Journal of Eating Disorders, 52(4), 428–434. https://doi.org/10.1002/eat.23049

Murphy, J., & Zlomke, K. R. (2016). A behavioral parent-training intervention for a child with avoidant/restrictive food intake disorder. Clinical Practice in Pediatric Psychology, 4(1), 23–34. https://doi.org/10.1037/cpp0000128

Norris, M. L., Spettigue, W., & Katzman, D. K. (2016). Update on eating disorders: Current perspectives on avoidant/restrictive food intake disorder in children and youth. Neuropsychiatric Disease and Treatment, 12, 213–218. https://doi.org/10.2147/NDT.S82538

Ornstein, R. M., Essayli, J. H., Nicely, T. A., Masciulli, E., & Lane-Loney, S. (2017). Treatment of avoidant/restrictive food intake disorder in a cohort of young patients in a partial hospitalization program for eating disorders. International Journal of Eating Disorders, 50(9), 1067–1074. https://doi.org/10.1002/eat.22737

Strandjord, S. E., Sieke, E. H., Richmond, M., & Rome, E. S. (2015). Avoidant/restrictive food intake disorder: Illness and hospital course in patients hospitalized for nutritional insufficiency. Journal of Adolescent Health, 57(6), 673–678. https://doi.org/10.1016/j.jadohealth.2015.08.003

Thomas, J. J., Brigham, K. S., Sally, S., Woods, E. R., Lawson, E. A., & Misra, M. (2017). Case 18-2017: An 11-year-old girl with difficulty eating after a choking incident. The New England Journal of Medicine, 376(24), 2377–2386. https://doi.org/10.1056/NEJMcpc1616394

Thomas, J. J., & Eddy, K. T. (2019). Cognitive–behavioral therapy for avoidant/restrictive food intake disorder: Children, adolescents, and adults. Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108233170

Thomas, J. J., Harshman, S. G., Becker, K. R., Murray, H. B., Jo, J. H., Kuhnle, M. C., Liu, J., Holmes, T., & Lawson, E. A. (2025). Neural response to food cues in avoidant/restrictive food intake disorder. JAMA Network Open, 8(2), e2460101. https://doi.org/10.1001/jamanetworkopen.2024.60101

Thomas, J. J., Lawson, E. A., Micali, N., Misra, M., Deckersbach, T., & Eddy, K. T. (2017). Avoidant/restrictive food intake disorder: A three-dimensional model of neurobiology with implications for etiology and treatment. Current Psychiatry Reports, 19(8), 54. https://doi.org/10.1007/s11920-017-0795-5