Ätstörningar hos elitidrottare
Du är van vid att pressa dig. Att sätta mål, hålla fokus och fortsätta även när det tar emot. Det är ofta en del av det som tagit dig dit du är.
Men ibland kan det som är en styrka också börja kosta mer än det ger.
Du behöver inte tappa det du är bra på för att börja lyssna in dig själv. Och inget behöver förändras på en gång.
Gränsen mellan satsning och att gå för långt kan bli svår att se, särskilt när mycket runt omkring förstärker samma riktning. Kropp, prestation och resultat kan börja ta mer plats än du mår bra av, även om det inte syns utåt.
Du kanske fortsätter fungera. Levererar. Presterar. Men inuti kan det kännas annorlunda.
Här finns möjlighet att stanna upp i det som inte alltid får utrymme.
Hur påverkar det här dig bortom prestationen? Vad händer med dig när allt tystnar en stund?