Områden
Övergrepp i prestationsmiljöer
När idrottsmiljön inte känns säker, respektfull eller trygg
Områden
När idrottsmiljön inte känns säker, respektfull eller trygg
Idrott förknippas ofta med glädje, gemenskap och utveckling. Men för många ser verkligheten annorlunda ut.
Tyvärr förekommer missförhållanden och övergrepp inom idrotten. Om du bär på sådana erfarenheter är det viktigt att veta att det du varit med om ska tas på allvar. Det kan påverka både mående och livssituation på djupet, särskilt för barn och unga. Erfarenheter från idrottsmiljöer kan följa med långt senare i livet.
Övergrepp kan se olika ut. Det kan handla om fysiska, sexuella eller emotionella övergrepp, men också om att inte få det stöd och den omsorg man behöver. Emotionella övergrepp kan till exempel vara att bli nedvärderad, ignorerad eller utestängd.
För den som varit med om detta kan det sätta spår. Det kan handla om rädsla, oro, nedstämdhet eller svårigheter att känna trygghet, både i idrotten och i livet i stort. Det finns också samband mellan sådana erfarenheter och andra svårigheter, som problem med mat, träning, återhämtning och relationen till kroppen.
Samtidigt är det viktigt att säga: du är inte ensam. Och det du har varit med om spelar roll.
Du behöver inte bära det ensam, och du behöver inte ha alla svar innan du söker stöd.
Trots att problemen är kända finns det fortfarande brister i hur idrottsmiljöer arbetar med trygghet. I miljöer där prestation och resultat får stort fokus kan det bli svårare att säga ifrån eller sätta ord på det som inte känns bra.
Det kan också påverka hur man ser på sig själv:
Men känslan av att något inte stämmer är i sig viktig att ta på allvar.
Det du kanske har reagerat på eller varit med om är inte något obetydligt.
Både Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella olympiska kommittén (IOK) lyfter att övergrepp och otrygghet inom idrott är ett allvarligt problem. De betonar att idrottsmiljöer ska vara trygga, respektfulla och fria från alla former av övergrepp.
IOK lyfter också att du som idrottare har rätt att:
Det handlar inte bara om prestation utan om dig som person.
I efterhand kan det vara lätt att ifrågasätta sig själv.
“Var det verkligen så farligt?”
“Borde jag ha gjort något annorlunda?”
Men du behöver inte reda ut allt på en gång.
Kanske kan du börja med att bara stanna upp en stund.
Vad väcks i dig när du läser det här?
Känner du igen något i din egen upplevelse?
Att sätta ord på det som varit – i din egen takt – kan vara ett första steg.
Att bära på sådana erfarenheter kan kännas ensamt. För vissa kan det vara hjälpsamt att prata med någon som har erfarenhet av de här frågorna.
Det kan handla om att:
Du behöver inte ta alla steg nu. Och du behöver inte göra det själv.
Du är varmt välkommen att höra av dig. Det kan börja med ett samtal där du får berätta vad du upplevt och vi tittar tillsammans på vad som kan hjälpa framåt. Du behöver inte bära det ensam.
Ja. Du behöver inte ha ett namn på det eller vara säker. Om något har känts fel – och du bär på det – förtjänar det att tas på allvar. Du känner inte fel.
Ja. Det spelar ingen roll hur lång tid det gått. Upplevelser från träningsmiljöer kan sitta kvar länge och påverka hur man mår och fungerar – både i idrotten och i livet utanför.
Det kan leda till ångest, sömnproblem, utmattning och mentala låsningar i prestationen. Många tappar tron på sin egen förmåga. Ibland leder det vidare till ätstörningar eller andra svårigheter. Att få sätta ord på det som hänt kan vara ett viktigt första steg.
Det handlar om beteenden som aldrig skulle vara acceptabla utanför träningshallen – men som kan bli vardag inom idrotten. Skällsord om kropp och vikt, hårda tag, press att träna sjuk eller skadad, utfrysningar om man berättar vad som händer. Det kallas uppsåtligt våld och betraktas av WHO och IOK som ett globalt hälsoproblem.