När man talar om ”ensamma pojkar” tror jag många tänker på något annat än vad jag gör. Jag tänker på unga män som kanske krånglat med skolan, haft för hög vikt och hittat hem i spelvärlden.
För många av dem har skolan varit ”omöjlig” eftersom den kräver fokus långa stunder. Spelvärlden har däremot fungerat – trots många stillasittande timmar. Men även där möter de ett starkt tryck kring kropp och utseende. Det handlar om idealet av en vältränad kropp med definierade muskler och en viss livsstil.
Pojkarna berättar att de försökt hitta strategier för att nå dessa ideal. De börjar träna, ändrar sin kost och får ofta uppmuntran från omgivningen. Men snart ökar träningsdosen, återhämtningen minskar och träningen sker i ensamhet.
Fokus på mat och ätande blir överväldigande… vad man ska äta, vad man inte ska äta, och den optimala träningen. Det här kan landa i starka impulser att äta mycket och snabbt – ofta det man tidigare tagit bort från sin kost. För många känns det som en lösning att kräkas för att ”lösa problemet”.
Det blir en ond cirkel, där beteenden som skulle vara ”lösningar” i stället blir en del av problemet.
Pojkarna beskriver ofta ensamhet. Ensamhet med kampen för att duga, ensamhet med maten och träningen. Många har inte ens tänkt på att man kan få hjälp med detta, eller att det kan finnas samband mellan livets olika utmaningar.
De söker ofta hjälp först efter att ha googlat, läst på och känt igen sig i beskrivningar av ätstörningar och ADHD. De tror att de är ensamma – och skäms när de berättar. Men de blir förvånade när de får veta att de delar sina hemligheter med många andra.
Färre än 5 % av dem som söker hjälp för ätstörningar är pojkar och män. Men vi vet att de finns där. Låt oss prata om de här pojkarna. Låt oss minska stigmat och visa att de inte är ensamma.