Ätstörningar och sexualitet
Ny forskning om hur kropp, hjärna och relationer påverkar lust, intimitet och återhämtning

Att äta och att ha en sexualitet är två av människans mest grundläggande biologiska funktioner. Båda regleras av avancerade samspel mellan hjärnan, hormonsystemet och kroppens energibalans. De är också nära kopplade till identitet, relationer, känslor och livskvalitet. Trots detta har sambandet mellan ätstörningar och sexualitet länge varit ett förbisett område inom både forskning och klinisk praxis.

Historiskt har fokus inom ätstörningsvården legat på överlevnad. Det är förståeligt. Anorexia nervosa är en av de psykiatriska sjukdomar som har högst dödlighet, och behandlingens första mål är alltid att bryta svält, återställa näringsstatus och minska de medicinska riskerna. När dessa mål väl uppnåtts har sexualitet ofta betraktats som något som ”kommer tillbaka av sig själv”.

Denna föreställning har under de senaste åren ifrågasatts. En växande mängd forskning visar att sexuell hälsa inte automatiskt återhämtar sig när vikten normaliseras eller menstruationen återkommer. Tvärtom beskriver många personer med tidigare eller pågående ätstörning kvarstående svårigheter med sexuell lust, upphetsning, orgasm, kroppslig närvaro och intimitet långt efter att de medicinska parametrarna förbättrats.

Denna utveckling har lett till ett paradigmskifte inom forskningen. Sexualitet betraktas inte längre enbart som en biologisk funktion som styrs av hormoner, utan som ett resultat av ett komplext samspel mellan biologiska, psykologiska och relationella processer. Kroppens energibalans är fortfarande viktig, men den förklarar inte hela bilden.

Sexualitet är en del av hälsan

Världshälsoorganisationen definierar sexuell hälsa som ett tillstånd av fysiskt, psykiskt, emotionellt och socialt välbefinnande i relation till sexualitet. Definitionen betonar att sexualitet inte enbart handlar om reproduktion eller frånvaro av sexuella problem, utan också om möjligheten att uppleva lust, njutning, närhet och ömsesidighet i relationer.

För personer med en ätstörning kan flera av dessa dimensioner påverkas samtidigt. Den biologiska effekten av energibrist kan minska den sexuella lusten. Samtidigt kan en negativ kroppsbild göra det svårt att känna sig attraktiv eller trygg i intima situationer. Rädsla för närhet, tidigare traumatiska erfarenheter eller en stark upptagenhet av vikt och kropp kan ytterligare minska möjligheten att uppleva sexualitet som något positivt.

Sexuell hälsa bör därför inte betraktas som ett separat område vid sidan av ätstörningen. Den är en integrerad del av den övergripande hälsan och kan ge viktig information om hur långt återhämtningen faktiskt har kommit.

Ett forskningsfält i förändring

Under lång tid dominerades forskningen av en relativt enkel modell: undervikt leder till hormonella förändringar, vilket leder till minskad sexuell lust. Den modellen har fortfarande stöd, men den är inte längre tillräcklig.

Den systematiska översikten och metaanalysen som publicerades 2025 markerar en tydlig vändpunkt. Forskarna sammanställde den tillgängliga litteraturen om kvinnlig sexuell funktion vid ätstörningar och fann att sexuell dysfunktion är vanligare hos kvinnor med anorexia nervosa än hos friska kontrollpersoner. För bulimia nervosa sågs också en negativ påverkan, men sambanden var mindre tydliga och forskningsunderlaget betydligt svagare.

Samtidigt visar metaanalysen att forskningsfältet fortfarande präglas av flera begränsningar. Antalet studier är relativt litet, mätmetoderna varierar och kunskapen om binge eating disorder, ARFID och män med ätstörningar är fortfarande otillräcklig. Forskarna betonar därför behovet av fler longitudinella studier som följer patienter över tid och undersöker hur sexuell hälsa förändras under återhämtningen.

Trots dessa begränsningar är slutsatsen tydlig: sexualitet bör betraktas som en central del av sjukdomsbilden och inte som en perifer konsekvens av undervikt.

Från hormonmodell till biopsykosocial modell

Den kanske viktigaste förändringen inom forskningsfältet handlar inte om nya laboratorieprover eller nya behandlingsmetoder. Den handlar om hur man förstår människan.

Den äldre modellen utgick från kroppen som ett biologiskt system. När energitillgången blev för låg sjönk nivåerna av östrogen eller testosteron, vilket i sin tur minskade den sexuella lusten.

Den moderna modellen är betydligt bredare.

Idag betraktas sexualitet som resultatet av ett samspel mellan flera nivåer:

Denna modell hjälper till att förklara varför två personer med samma kroppsvikt kan ha helt olika upplevelser av sin sexualitet. Den hjälper också till att förstå varför vissa patienter beskriver en förbättrad sexuell funktion långt innan kroppen är helt återställd, medan andra fortsätter att uppleva svårigheter trots normaliserad vikt och hormonbalans.

Sexualitet som en del av återhämtningen

En viktig konsekvens av det nya forskningsläget är att sexualitet bör ses som en del av återhämtningen – inte som något som automatiskt följer när vikten ökar.

Återhämtning från en ätstörning handlar inte enbart om att kunna äta tillräckligt eller uppnå en viss kroppsvikt. Den handlar också om att återfå en fungerande relation till den egna kroppen, att kunna känna kroppens signaler och att våga vara närvarande i nära relationer.

Detta perspektiv ligger nära de erfarenheter som många patienter beskriver. Under sjukdomstiden domineras livet ofta av kontroll, regler och rädsla. Kroppen upplevs som ett objekt som ska övervakas snarare än som en del av det egna jaget. Först när denna relation börjar förändras kan många också uppleva att lust, närhet och sexualitet gradvis återvänder.

I detta avseende blir sexuell hälsa inte bara ett behandlingsmål i sig, utan också ett uttryck för en djupare återhämtning – en återhämtning där kroppen åter blir en plats för trygghet, glädje och kontakt med både sig själv och andra.

Kroppen i svält – hur energiunderskott, hormoner och hjärnans belöningssystem påverkar sexualiteten

Sexualitet är en biologisk funktion – men inte bara

Sexuell lust beskrivs ofta som en känsla, men den är samtidigt ett avancerat biologiskt fenomen. För att människan ska kunna uppleva lust, upphetsning och sexuell njutning behöver flera kroppsliga system fungera tillsammans. Hjärnan måste tolka kroppens signaler, hormonsystemet behöver vara i balans och kroppen måste ha tillräckligt med energi för att prioritera reproduktion framför överlevnad.

Vid en ätstörning förändras dessa system successivt. Kroppen anpassar sig till ett långvarigt energiunderskott genom att minska energiförbrukningen och prioritera funktioner som är nödvändiga för överlevnad. Reproduktion och sexualitet blir däremot mindre prioriterade. Denna biologiska anpassning är väl dokumenterad vid anorexia nervosa och utgör en viktig förklaring till varför många patienter beskriver en påtaglig minskning av den sexuella lusten.

Samtidigt visar modern forskning att biologin bara utgör en del av förklaringen. Många personer återfår hormonbalans och menstruation utan att den sexuella lusten återkommer fullt ut. Det innebär att andra mekanismer också behöver förstås.

Energitillgänglighet – grunden för reproduktiv hälsa

Kroppen registrerar kontinuerligt hur mycket energi som finns tillgänglig. Det handlar inte bara om kroppsvikt, utan om balansen mellan energiintag och energiförbrukning. När energitillgängligheten blir för låg aktiveras ett sparprogram som påverkar praktiskt taget alla organsystem.

Ur ett evolutionärt perspektiv är detta logiskt. Om kroppen uppfattar att det råder svält är det biologiskt ofördelaktigt att investera energi i reproduktion. I stället prioriteras hjärta, hjärna och andra livsnödvändiga funktioner.

Detta innebär att minskad sexuell lust vid anorexia nervosa inte ska betraktas som ett isolerat symtom, utan som en del av kroppens övergripande anpassning till energibrist.

Hypotalamus – kroppens dirigent

Den struktur som samordnar denna anpassning är hypotalamus, ett litet område djupt inne i hjärnan. Hypotalamus fungerar som kroppens övergripande kontrollcentrum och integrerar information om energibalans, temperatur, stress, sömn och hormonell aktivitet.

Vid långvarig energibrist minskar hypotalamus frisättningen av gonadotropinfrisättande hormon (GnRH). Detta leder till minskad stimulering av hypofysen och därmed lägre nivåer av luteiniserande hormon (LH) och follikelstimulerande hormon (FSH). Resultatet blir minskad produktion av östrogen hos kvinnor och testosteron hos män.

Hos kvinnor leder detta ofta till funktionell hypotalamisk amenorré, det vill säga utebliven menstruation till följd av energibrist. Hos män kan motsvarande process ge sänkta testosteronnivåer, minskad libido och erektil dysfunktion.

Detta är en fysiologisk anpassning – inte ett permanent tillstånd. När energitillgången förbättras återhämtar sig HPG-axeln ofta successivt, men tidsförloppet varierar mellan individer.

Hormoner som påverkar sexualiteten

Könshormoner är viktiga för sexualiteten, men de verkar tillsammans med flera andra hormonsystem.

Östrogen

Östrogen påverkar bland annat vaginal lubrikation, blodgenomströmning, slemhinnornas kvalitet och den sexuella motivationen. Låga östrogennivåer kan bidra till torra slemhinnor, smärta vid samlag och minskad upphetsning.

Testosteron

Även hos kvinnor spelar testosteron en viktig roll för sexuell lust. Hos män är testosteron avgörande för libido, erektionsförmåga och fertilitet. Långvarig energibrist kan därför påverka sexualiteten hos båda könen, även om forskningen hittills dominerats av studier på kvinnor.

Leptin

Leptin produceras i fettväven och fungerar som en signal till hjärnan om att energireserverna är tillräckliga. Vid anorexia nervosa sjunker leptinnivåerna kraftigt, vilket bidrar till nedregleringen av reproduktionssystemet. Nyare forskning tyder dessutom på att leptin påverkar hjärnans belöningssystem och därmed indirekt kan påverka sexuell motivation.

Ghrelin

Ghrelin, som stimulerar hunger, ökar vid energibrist. Hormonet påverkar inte bara aptiten utan samverkar även med stress- och belöningssystemen. Hur detta påverkar sexualiteten är ännu inte helt klarlagt, men sannolikt bidrar ghrelin till den komplexa hormonella miljö som utvecklas vid långvarig svält.

Kortisol

Vid ätstörningar ses ofta förhöjda nivåer av kortisol. Ett kroniskt förhöjt kortisolpåslag kan minska libido, påverka sömn och förstärka ångest och nedstämdhet. Eftersom stress och sexualitet regleras av delvis samma hjärnsystem kan långvarig stress göra det svårare att uppleva lust och njutning.

Tabell 1. Biologiska förändringar vid långvarigt energiunderskott

Hjärnans belöningssystem förändras

Sexualitet är inte bara en hormonell process. Den bygger också på motivation. För att lust ska uppstå behöver hjärnans belöningssystem uppfatta sexualitet som något meningsfullt och positivt.

Här spelar signalsubstansen dopamin en central roll.

Normalt aktiveras dopaminsystemet av beteenden som är viktiga för överlevnad: mat, social samvaro, fysisk beröring och sex. Dessa aktiviteter upplevs som belönande och motiverar oss att söka dem igen.

Vid anorexia nervosa förändras denna reglering. Neurobiologiska studier tyder på att svält, viktkontroll och fysisk aktivitet gradvis kan bli starkare belöningsstimuli än mat och sexualitet. Det innebär att beteenden som från början syftade till viktminskning successivt kan förstärkas genom hjärnans egna belöningsmekanismer.

Detta kan bidra till att många patienter beskriver att de inte längre känner samma intresse för sex eller intimitet. Sexualiteten konkurrerar helt enkelt med ett belöningssystem som blivit omorganiserat under långvarig svält.

Stress och trygghet påverkar den sexuella responsen

Den sexuella responsen kräver ett nervsystem som upplever trygghet. Vid långvarig stress eller svält dominerar i stället kroppens alarmsystem.

Det autonoma nervsystemet kan förenklat beskrivas som en balans mellan aktivering och återhämtning. För att sexuell upphetsning ska utvecklas behöver kroppen kunna växla från ett stresspåslag till ett tillstånd av relativ trygghet. Om kroppen ständigt befinner sig i ett fysiologiskt stresstillstånd blir denna omställning svårare.

Detta är en viktig anledning till att många patienter beskriver att de vill känna lust men inte ”kommer åt” den. Kroppen befinner sig i ett biologiskt läge där reproduktion inte prioriteras.

Varför återkommer inte lusten direkt?

En vanlig fråga inom både forskning och klinik är varför sexualiteten inte alltid förbättras när vikten normaliseras.

Tidigare antogs att återkomsten av menstruation eller normaliserade hormonnivåer automatiskt skulle innebära att sexualiteten återhämtades. Den bilden har visat sig vara alltför förenklad.

Forskningen visar att biologisk återhämtning är nödvändig, men sällan tillräcklig. Många patienter beskriver kvarstående kroppsskam, svårigheter att känna kroppens signaler och en fortsatt rädsla för fysisk närhet trots att de medicinska parametrarna förbättrats.

Det innebär att kroppen kan vara biologiskt återställd samtidigt som den subjektiva upplevelsen av kroppen fortfarande präglas av sjukdomen.

Från fysiologi till upplevelse

Den kanske viktigaste slutsatsen från den moderna forskningen är därför att biologin behöver förstås tillsammans med den levda erfarenheten av kroppen.

Hormoner och energibalans skapar förutsättningarna för sexualitet, men de avgör inte ensamma hur en människa upplever lust, närhet och intimitet.

För att förstå varför vissa personer fortsätter att ha sexuella svårigheter efter viktåterhämtning behöver vi rikta blicken mot kroppens subjektiva upplevelse. Hur känner vi hunger? Hur tolkar vi kroppens signaler? Hur utvecklas tilliten till kroppen? Och vad händer när kroppen inte längre upplevs som ett hem utan som ett objekt som ständigt ska kontrolleras?

Det är dessa frågor som står i centrum för nästa kapitel, där vi fördjupar oss i de psykologiska mekanismer som idag betraktas som avgörande för förståelsen av sexualitet vid ätstörningar: kroppsbild, kroppsskam, interoception och embodiment.

Kroppsbild, interoception och embodiment – den nya förståelsen av sexualitet vid ätstörningar

Från ”hur kroppen ser ut” till ”hur kroppen upplevs”

En av de mest betydelsefulla förändringarna inom forskningen om ätstörningar under det senaste decenniet är att fokus gradvis har flyttats från kroppens utseende till kroppens upplevelse. Tidigare beskrevs den negativa kroppsbilden framför allt som ett missnöje med vikt eller kroppsform. I dag betraktas kroppsbild som ett betydligt mer komplext fenomen som omfattar hur kroppen upplevs, används och förstås i vardagen.

Denna förändring har stor betydelse för förståelsen av sexualitet. Sexuell lust handlar inte enbart om hormoner eller fysisk funktion. Den förutsätter också att individen känner sig hemma i sin kropp, kan tolka dess signaler och vågar rikta uppmärksamheten mot den egna upplevelsen snarare än mot hur kroppen ser ut. När denna kontakt bryts påverkas ofta både sexualitet och relationer.

Flera studier visar att graden av kroppsmissnöje har ett starkare samband med sexuell funktion än kroppsvikt eller BMI. Personer som beskriver en hög grad av kroppsskam rapporterar oftare låg sexuell lust, svårigheter att bli upphetsade och lägre sexuell tillfredsställelse. Detta gäller även efter att vikt och hormonstatus har normaliserats, vilket talar för att den psykologiska relationen till kroppen har en självständig betydelse.

Kroppsskam – när kroppen blir ett hinder för närhet

Kroppsskam skiljer sig från vanligt kroppsmissnöje. Kroppsmissnöje handlar om att vilja förändra kroppen. Kroppsskam handlar om att uppleva att den egna kroppen är fel eller otillräcklig och därför bör döljas.

För många personer med ätstörningar blir kroppen en källa till oro snarare än trygghet. Att visa sig naken, bli berörd eller vara fysiskt nära en annan människa kan väcka stark ångest. Kroppsskam leder därför ofta till undvikande av intimitet, inte därför att personen saknar behov av närhet utan därför att situationen aktiverar självkritik och rädsla.

Patienter beskriver ofta att tankarna under sexuella situationer kretsar kring frågor som:

• Hur ser min kropp ut just nu?
• Syns min mage?
• Tycker min partner att jag är attraktiv?
• Tar jag för mycket plats?

När uppmärksamheten riktas mot hur kroppen ser ut finns mindre utrymme för att registrera de kroppsliga signaler som förmedlar lust, njutning och trygghet. Kroppsskam blir därmed inte bara en känsla utan också en mekanism som direkt påverkar den sexuella responsen.

Självobjektifiering – att se sig själv utifrån

Inom modern sexologisk forskning används begreppet självobjektifiering (self-objectification) för att beskriva tendensen att betrakta den egna kroppen ur ett utifrånperspektiv. Personen blir sin egen observatör och bedömer sig själv genom den blick som hon föreställer sig att andra har.

Under sexuella situationer kan detta leda till ett fenomen som kallas spectatoring. Begreppet beskriver ett tillstånd där individen mentalt lämnar den kroppsliga upplevelsen och i stället börjar övervaka sitt eget utseende eller sitt eget beteende. Den sexuella situationen blir då något som analyseras snarare än upplevs.

Forskning visar att spectatoring är kopplat till:

• minskad sexuell upphetsning
• svårare orgasm
• lägre sexuell tillfredsställelse
• ökad prestationsångest
• minskad känsla av närhet.

Hos personer med ätstörningar verkar denna självövervakning vara särskilt vanlig. Den negativa kroppsbilden förstärker behovet av kontroll, vilket i sin tur minskar möjligheten att vara närvarande i den sexuella upplevelsen.

Interoception – att kunna känna kroppen inifrån

Under de senaste åren har interoception blivit ett av de mest inflytelserika begreppen inom forskningen om både ätstörningar och sexuell hälsa.

Interoception beskriver hjärnans förmåga att registrera, tolka och integrera signaler från kroppens inre. Det handlar om signaler som berättar att vi är hungriga, törstiga, trötta eller rädda, men också om de fysiologiska förändringar som är förknippade med sexuell upphetsning.

Hos personer med ätstörningar är denna förmåga ofta nedsatt. Många beskriver att de har svårt att avgöra om de är hungriga eller mätta, spända eller avslappnade, oroliga eller ledsna. Forskningen visar att samma svårigheter också kan omfatta sexuell upphetsning.

Det innebär att den kroppsliga respons som normalt fungerar som en vägledning – ökad puls, värme, muskelspänning eller en känsla av lust – blir svårare att identifiera och tolka. Sexualiteten blir därmed mindre spontan och mer beroende av kognitiv kontroll.

Body trust – tilliten till den egna kroppen

Ett närbesläktat begrepp är body trust, som kan översättas med tillit till den egna kroppen. Det handlar om att uppleva att kroppen är en pålitlig källa till information och att dess signaler går att lita på.

I en uppmärksammad studie publicerad i The Journal of Sexual Medicine visade Poovey och medarbetare att body trust var en av de starkaste förklaringsfaktorerna bakom sambandet mellan ätstörningssymtom och sexuell funktion. Kvinnor med låg tillit till kroppens signaler rapporterade lägre sexuell lust, sämre upphetsning och lägre sexuell tillfredsställelse – oberoende av kroppsvikt.

Detta resultat är särskilt intressant eftersom det flyttar fokus från hur kroppen ser ut till hur kroppen upplevs. Två personer kan ha samma BMI och samma hormonstatus men helt olika grad av body trust, vilket i sin tur påverkar sexualiteten.

Embodiment – att leva genom kroppen

Om interoception handlar om att uppfatta kroppens signaler beskriver embodiment den mer övergripande upplevelsen av att leva i och genom kroppen.

En person med god embodiment upplever kroppen som en del av sitt jag. Kroppen är inte ett objekt som ständigt ska kontrolleras eller värderas, utan en plats där känslor, relationer och erfarenheter får ta form. Hunger upplevs som hunger, trötthet som trötthet och sexuell lust som en naturlig kroppslig respons.

Vid en ätstörning bryts denna relation ofta successivt ned. Kroppen blir ett projekt som ska formas, kontrolleras eller förändras. Uppmärksamheten riktas mot ytan snarare än mot de inre signalerna. Detta påverkar inte bara ätandet utan också förmågan att uppleva intimitet och sexuell njutning.

Embodiment har därför blivit ett centralt begrepp inom modern ätstörningsforskning. Det handlar inte om att ”tycka om sin kropp”, utan om att återfå möjligheten att leva genom den.

Jessica Singhs kliniska perspektiv

Detta synsätt ligger nära de erfarenheter som psykologen Jessica Singh beskriver i podcasten Recovery Talk. Hon betonar att många patienter under sjukdomstiden förlorar kontakten med kroppens signaler och att återhämtning därför innebär mer än viktuppgång och normaliserat ätande. Det handlar också om att gradvis återupptäcka kroppens behov och utveckla en relation till kroppen som bygger på nyfikenhet, tillit och omsorg snarare än kontroll.

Singh beskriver hur patienter ofta behöver lära sig att skilja mellan rädsla och kroppens faktiska signaler. För vissa innebär det att åter kunna känna hunger och mättnad. För andra handlar det om att våga uppleva fysisk närhet eller sexuell lust utan att omedelbart börja granska kroppen.

Även om detta bygger på klinisk erfarenhet snarare än experimentell forskning ligger resonemanget nära de modeller om interoception och embodiment som utvecklats inom den moderna forskningen. Tillsammans pekar de mot en viktig slutsats: återhämtning handlar inte enbart om att kroppen fungerar bättre, utan om att personen åter kan leva i sin kropp.

Från kontroll till kontakt

Den kanske viktigaste slutsatsen från den moderna forskningen är att långsiktig återhämtning inte handlar om att vinna kontroll över kroppen, utan om att återfå kontakt med den.

Det innebär ett perspektivskifte. Tidigare har behandling ofta fokuserat på att förändra beteenden och normalisera vikt. Detta är fortfarande nödvändigt, men forskning visar att en hållbar återhämtning också kräver att individen utvecklar en ny relation till sin kropp. Först när kroppen åter blir en källa till trygghet, känslor och närvaro blir det möjligt att fullt ut återerövra sexualitet, intimitet och livskvalitet.

Relationer, återhämtning och kliniska implikationer – när sexuell hälsa blir en del av tillfrisknandet

Återhämtning är mer än symtomfrihet

Under många år definierades återhämtning från en ätstörning framför allt utifrån medicinska och beteendemässiga kriterier. Patienten hade återfått vikt, menstruationen hade återkommit, hetsätning och kompensatoriska beteenden hade minskat och laboratorievärdena var normaliserade. Dessa mål är fortfarande grundläggande, men de beskriver främst den biologiska återhämtningen.

Under det senaste decenniet har forskningen successivt breddat återhämtningsbegreppet. I dag betonas att verklig återhämtning också omfattar psykologiskt välbefinnande, förbättrad livskvalitet, fungerande relationer och en mer tillitsfull relation till den egna kroppen. Sexualitet har därmed blivit en viktig indikator på hur långt återhämtningen faktiskt har kommit.

Det innebär inte att sexuell aktivitet ska användas som ett mått på tillfrisknande. Däremot visar forskning att många patienter själva beskriver återkomsten av lust, närhet och kroppslig trygghet som ett av de tydligaste tecknen på att de verkligen börjar känna sig friska.

Varför återkommer inte sexualiteten samtidigt som vikten?

En av de mest återkommande frågorna inom ätstörningsvården är varför den sexuella lusten ibland dröjer kvar på en låg nivå trots att den medicinska behandlingen varit framgångsrik.

Den moderna forskningen pekar på att återhämtningen sker på flera nivåer samtidigt, men i olika takt.

Den biologiska återhämtningen omfattar:

• förbättrad energitillgänglighet
• normaliserad ämnesomsättning
• återkomst av menstruation
• förbättrade hormonella nivåer
• ökad fysisk ork.

Den psykologiska återhämtningen omfattar däremot:

• minskad kroppsskam
• förbättrad kroppsbild
• ökad självkänsla
• bättre känsloreglering
• minskad rädsla för närhet.

Den kroppsliga återhämtningen handlar om:

• förbättrad interoception
• ökad body trust
• bättre embodiment
• återfunnen tillit till kroppens signaler.

Det är först när dessa processer börjar samverka som många patienter beskriver att sexualiteten förändras på djupet.

Tabell 2. Fyra dimensioner av återhämtning

Tabellen illustrerar varför viktuppgång ensam sällan räcker för att återställa den sexuella hälsan.

När partnern också påverkas

Ätstörningar beskrivs ofta som individuella sjukdomar, men deras konsekvenser är i hög grad relationella. Partnern påverkas inte bara av oro för den medicinska situationen utan också av förändringar i närhet, kommunikation och sexualitet.

Intervjuer med patienter och närstående visar att minskad sexuell lust ofta leder till missförstånd. Personen med ätstörning kan känna skuld över att inte vilja ha sex eller över att kroppen känns främmande och svår att visa. Partnern kan samtidigt tolka den minskade lusten som ett uttryck för bristande kärlek eller attraktion.

När dessa tolkningar inte blir föremål för samtal riskerar båda parter att dra sig undan.

Det är därför viktigt att skilja mellan sexuell lust och relationell närhet. Många patienter beskriver att de fortfarande längtar efter närhet, ömhet och fysisk kontakt även när den sexuella lusten är låg. Att kunna hålla handen, ligga nära eller krama varandra kan därför vara viktiga steg i återhämtningen.

Anknytning och trygghet

Relationer påverkas inte enbart av sjukdomens biologiska effekter. Forskning visar att tidigare erfarenheter av anknytning och trygghet också har betydelse.

Personer som vuxit upp med otrygga anknytningsmönster eller traumatiska erfarenheter kan ha svårare att känna sig trygga i nära relationer. Om en ätstörning utvecklas ovanpå dessa erfarenheter förstärks ofta behovet av kontroll, samtidigt som sårbarhet och beroende av andra blir svårare att hantera.

Det innebär inte att trauma eller anknytningssvårigheter orsakar ätstörningar, men de kan påverka hur sjukdomen uttrycks och hur sexualiteten utvecklas under både sjukdom och återhämtning.

Ett personcentrerat behandlingsperspektiv behöver därför ta hänsyn till individens hela livssituation och inte enbart till symtom relaterade till mat och vikt.

Sexualitet behöver bli en självklar del av behandlingen

Trots den ökande kunskapen visar flera studier att sexualitet fortfarande sällan diskuteras inom ätstörningsvården. Många patienter uppger att de hade önskat att behandlaren tog initiativ till samtalet, medan vårdpersonal ofta beskriver osäkerhet kring hur frågan ska tas upp.

Denna tystnad riskerar att förstärka skam. Om sexualitet aldrig nämns kan patienten få intrycket att frågan är oviktig eller olämplig att prata om.

Ett enkelt sätt att normalisera ämnet är att inkludera några öppna frågor som en naturlig del av uppföljningen.

Exempelvis:

• Har sjukdomen påverkat din syn på närhet eller intimitet?
• Har du märkt någon förändring i sexuell lust eller upphetsning?
• Hur känner du inför din kropp i nära relationer?
• Finns det något kring sexualitet eller relationer som du skulle vilja prata om?

Sådana frågor kräver ingen specialistkompetens inom sexologi, men de signalerar att sexualitet är en legitim del av hälsan.

Ett tvärprofessionellt perspektiv

Den moderna forskningen talar också för att sexuell hälsa inte bör vara en fråga enbart för sexologer. Flera professioner har en viktig roll.

Ett sådant tvärprofessionellt arbetssätt ökar möjligheten att möta hela människan snarare än enbart sjukdomens mest synliga symtom.

Framtidens forskning

Även om forskningsfältet utvecklats snabbt finns flera viktiga kunskapsluckor.

Den största delen av den tillgängliga litteraturen bygger fortfarande på studier av kvinnor med anorexia nervosa. Kunskapen om män, transpersoner och icke-binära personer är begränsad. Detsamma gäller personer med ARFID och binge eating disorder.

Framtida forskning behöver också besvara frågor som:

• Hur förändras sexualiteten under olika faser av återhämtningen?
• Vilka behandlingsinsatser förbättrar sexuell hälsa?
• Hur påverkas partnerrelationer på lång sikt?
• Kan förbättrad interoception och embodiment användas som behandlingsmål?
• Hur påverkar läkemedel, hormonell återhämtning och psykoterapi sexualiteten var för sig och tillsammans?

Svar på dessa frågor kommer att bidra till en mer individanpassad vård.

Slutsatser

Den forskning som publicerats under de senaste åren förändrar synen på sambandet mellan ätstörningar och sexualitet. Den tidigare hormonmodellen har ersatts av ett bredare biopsykosocialt perspektiv där biologiska förändringar, hjärnans belöningssystem, kroppsbild, interoception, embodiment och relationella faktorer samverkar.

Den nya metaanalysen från 2025 visar tydligt att sexuell dysfunktion är vanligare vid anorexia nervosa än hos friska kontrollpersoner, men den visar också att forskningsfältet fortfarande är under utveckling. Samtidigt pekar flera nyare studier på att kroppens subjektiva upplevelse – snarare än enbart dess biologiska funktion – är avgörande för hur sexualiteten utvecklas under återhämtningen.

Den kanske viktigaste slutsatsen är därför att återhämtning inte enbart handlar om att återställa kroppens fysiologi. Den handlar om att återupprätta en levd relation till kroppen – en kropp som åter kan upplevas som en källa till trygghet, glädje, närhet och lust.

Att integrera sexuell hälsa i ätstörningsbehandling innebär inte att lägga till ännu ett behandlingsmål. Det innebär att ta återhämtning på allvar och att erkänna att ett gott liv handlar om mer än frånvaro av sjukdom. Det handlar också om möjligheten att leva i sin kropp, känna tillit till den och skapa meningsfulla relationer med andra människor.

Referenser

Hess, T., & Špacírová, Z. (2025). Sexual dysfunction in women with eating disorders: Systematic review and meta-analysis. European Eating Disorders Review, 33(5), 879–894. https://doi.org/10.1002/erv.3189

PubMed: PMID 40098559

Poovey, K., de Jong, D. C., & Rancourt, D. (2023). Women’s disordered eating and sexual function: The role of interoception. The Journal of Sexual Medicine, 20(6), 859–870. https://doi.org/10.1093/jsxmed/qdad038

PubMed: PMID 37037663

Price, T., Clausen, L., & Sjögren, M. (2020). Sexual function and dysfunction among women with anorexia nervosa: A systematic scoping review. International Journal of Eating Disorders, 53(9), 1377–1399. https://doi.org/10.1002/eat.23299

PubMed: PMID 32449544

Poovey, K., de Jong, D. C., & Rancourt, D. (2022). General versus hunger/satiety-specific interoceptive sensibility among women with disordered eating. Appetite. https://doi.org/(se slutlig tidskriftsversion)

PubMed: PMID 35033582

Brown, T. A., Berner, L. A., Jones, M. D., et al. (2020). Body mistrust bridges interoceptive awareness and eating disorder psychopathology. Journal of Abnormal Psychology.

PubMed Central: PMC-artikel

Pinheiro, A. P., Raney, T. J., Thornton, L. M., et al. (2010). Sexual functioning in women with eating disorders. International Journal of Eating Disorders, 43, 123–129.

PubMed: PMID 19260036